The end!

Fick mitt livs langsta utskallning i Mandags. Fran 16.30 till 00.00 talade mitt kara ex Calum om for mig vilken dalig manniska jag ar.
Och det som gjorde mig till en san dalig manniska var att jag inte ville ha honom

Det konstiga var att han faktiskt erkande att enda anledningen till att han var arg pa mig var for att det gjorde saker och ting lattare for honom.
Sjalv forstar jag inte hur det kan vara skont att hata nan.
Men det kanske ar for att jag aldrig blivit dumpad av nan jag varit kar i, har ju bara varit jattekar 1 gang och det holl i 7 ar.
Har nog inte hatat nan pa riktigt heller, ar av den uppfattningen att det stjal en massa onodig energi att ga runt och vara arg.
Jag exploderar och sen ar jag glad igen, orkar inte ga runt och vara langsint.

Ar nog ovanligt rationell och later sallan mina kanslor styra sa jag ska kanske inte ska saga nat innan jag suttit i Calums sits, men nan slags kontroll over sina kanslor borde man ju ha.

Hela samtalet var mitt fel, da det var jag som ringde och fragade om vi inte kunde traffas, men jag trodde i min enfald att han var sa pass vuxen att han kunde saga nej om han inte kande for det.
Men ack sa fel jag hade.
Efter mer an 7 timmar av altande kom vi iallafall fram till att bryta helt och hallet, eller rattare sagt han forbjod mig fran att nansin hora av mig igen.

Visst bor man bli smickrad av att nan ar kar i en, men efter en viss punktblir det bara obehagligt.

Nar Calum antligen lommade ivag sa bjod Nic pa Absinth, vilket lattade upp stamningen avsevart.
Sen var det dans hela natten.

Slutet gott allting gott!